Vårdnads & Umgängeslagar

Intervjupersonerna har under intervjuerna ombetts att kommentera och reflektera över hur deras tid som placerade har påverkat dem och vilka lärdomar som kan dras av deras erfarenheter.

I detta kapitel redovisas först intervjupersonernas förhållande till utbildning, arbete, hälsa och sociala förhållanden. Därpå redovisas intervjupersonernas beskrivningar av hur barndomens upplevelser påverkat dem känslomässigt. Sedan beskrivs olika överlevnadsstrategier som intervjupersonerna tillämpat. Slutligen återges deras svar på frågan om vad samhället borde ha gjort i stället. Hur skulle man ha förhindrat att de utsattes för vanvård?

9.1 Hur blev det sen?

Utredarna har ställt frågor om hur det gått senare i livet, efter den sociala barnavården.

Om utbildning och utbildningsnivåer

Forskningen om barn i den sociala barnavården har visat att utbildning och hälsa är de viktigaste faktorerna för hur barnen lyckas senare i livet.

Det är 315 av de 404 intervjupersonerna som har fullgjort folkskola eller grundskola, ibland genom kompletterande studier på t.ex. Komvux. Men 29 personer fullgjorde aldrig den gamla folkskolan och 51 personer fullgjorde aldrig grundskolan. 80 personer (20 procent) saknar således den mest grundläggande utbildningen. För nio av intervjupersonerna saknas uppgifter om grundutbildning.

En person i vårt material har sagt sig vara analfabet.

Det är 106 personer (26 procent) som genomgått en gymnasieutbildning och 61 personer (15 procent) har uppgett att de studerat på högskola eller universitet.

Spridningen mellan utbildningsnivåerna bland de intervjuade är således mycket stor.

Om arbete, sjukdom och förtidspension

Det är 189 personer (47 procent) som vid intervjutillfället uppgav att de antingen var sjukskrivna eller sedan flera år förtidspensionerade, även om de vid intervjutillfället var ålderspensionärer.

När det gäller intervjupersonernas sysselsättning efter den sociala barnavården har vi ställt frågor om hur mycket de har förvärvsarbetat och kategoriserat svaren i tre mycket grova kategorier, fullständigt, delvis eller aldrig.

Det är 212 av de 404 intervjupersonerna (52 procent) som har uppgett att de delvis har arbetat under sitt vuxna liv. 2 procent säger att de aldrig har arbetat. 169 personer (42 procent) uppger att de arbetat fullständigt under sitt liv, undantaget för studier, barnledighet etc.

Om kriminalitet, missbruk av alkohol och narkotika

Det är 13 procent av intervjupersonerna (53 av 404) som uppger att de begått kriminella handlingar och/eller har suttit i fängelse.

Drygt 16 procent uppger i intervjuerna att de har eller har haft alkoholproblem. Drygt 12 procent av de intervjuade säger sig ha haft narkotikaproblem.

Om självmord och självmordsförsök

Det är 99 personer (25 procent) som uppger sig lida av, eller har haft flera och återkommande, självmordstankar. 16 procent (64 personer) har vid ett eller flera tillfällen försökt ta livet av sig.

9.2 Känslomässiga konsekvenser av vanvården

Förutom de data som redovisas ovan har intervjupersonerna berättat om vilka känslor de burit på under sitt vuxna liv. Många anser att dessa känslor är en följd av den vanvård de utsattes för i sin barndom.

Utanför och ensam

Många berättar om en bestående känsla av att vara utanför, att inte duga och av att inte passa in. Det är känslor som förföljt dem både i arbetslivet och i umgänget med andra människor.

De beskriver att de haft svårt att knyta an vilket försvårat möjligheterna till nära relationer. Många har aldrig berättat om sina upplevelser från barndomen för någon. Det är inte ovanligt att till och med den intervjuades partner har hållits ovetande. Orsakerna har varit flera, men en återkommande förklaring har varit skam.

Skuld och skam

Flera intervjuade har berättat om känslor av skuld och skam som följt dem genom livet. De anklagar sig själva för att inte ha lyckats frigöra sig från händelserna i barndomen och i vissa fall för att de som barn inte lyckades undgå den vanvård som de utsattes för av vuxna de var beroende av.

Flera personer berättar att de under lång tid har antagit att ingen skulle kunna, eller vilja tro dem om de skulle välja att berätta vad de varit utsatta för. De har levt med en rädsla att inte bli trodda. Några har försökt berätta för exempelvis sjukvårdspersonal och då mötts av oförståelse och misstro.

Misstro mot myndigheter och samhälle

Personer som varit utsatta för vanvård inom den sociala barnavården har på ett brutalt sätt fått erfara hur myndigheterna svikit dem. Många intervjupersoner har berättat att de som vuxna har haft svårt för att lita på olika myndighetspersoner, inte minst på barnavården och socialtjänsten, när det har handlat om att söka stöd för sina egna barn.

Förlorad barndom

Flera talar om upplevelsen av att ha förlorat sin barndom. Utredningen har mött redogörelser för den sorg och smärta det innebär att ha vuxit upp utan att ha fått vara barn i den bemärkelse som man i allmänhet menar, när man talar om att vara barn.

Intervjupersonerna har också berättat om hur de satsat mycket av sin kraft på att försöka vara goda föräldrar, trots att de inte har haft någon erfarenhet av hur en god förälder ska vara.

När de själva, efter många år i den sociala barnavården, blev myndiga klipptes alla band med den tidigare fosterfamiljen. Som unga vuxna hade de ingen att vända sig till för att be om råd eller få stöd.

Ytterligare en aspekt av den förlorade barndomen är förlusten av den biologiska familjen och den biologiska släkten. En del har berättat hur de först i samband med en bouppteckning efter en biologisk förälder har fått kännedom om halvsyskon och andra släktingar.

Förlorade möjligheter

I liknande utredningar utomlands talar man om ”loss of opportunities”, eller förlorade möjligheter. Det är också något som många intervjuade redogör för. Förlorade möjligheter berör de flesta av vuxenlivets arenor. Det handlar om förlorade möjligheter till utbildning, arbete och inkomst. Många av intervjupersonerna berättar om en mycket pressad ekonomisk situation som de hänför till den bristande skolgång de fick under tiden i den sociala barnavården.

En stor majoritet av de intervjuade har nämnt de flesta av de ovan-nämnda konsekvenserna av en förlorad barndom. En mindre andel av intervjupersonerna anser inte att barndomsupplevelserna har satt spår i vuxenlivet.

Utredningens fokus är att beskriva vanvård, men vi har också mött människor som oerhört målmedvetet trotsat många svårigheter och nått den position i arbetet och familjelivet som de eftersträvat. Många nämner att de har barn och barnbarn och vilken lycka det har inneburit för dem. Många har engagerat sig i föreningsliv.

Med andra ord finns det människor som överlevt mot många odds och på många sätt lever ett gott liv.

9.3 Intervjupersonernas överlevnadsstrategier

Intervjupersonerna har mot slutet av intervjuerna ombetts att berätta om hur de som barn överlevde den vanvård de var utsatta för. Med överleva menar vi i detta sammanhang; ”bemästra”, ”klara av” och ”hantera”.

Påfallande många har haft något att säga om detta, trots att svaret sällan har varit något färdigtänkt eller färdigformulerat innan frågan ställdes. Många minns och kan beskriva hur de som barn på olika sätt försökte hantera en mer eller mindre outhärdlig vardag.

I det följande har vi försökt att gruppera några av de vanligast förekommande överlevnadsstrategierna, som de har beskrivits av intervjupersonerna. Vi har också illustrerat beskrivningarna med exempel på hur intervjupersoner har formulerat sig kring detta.

Flera olika strategier

Marja beskriver hur hon använt sig av flera strategier.

Idrotten har betytt mycket för henne. Hon har varit bra i både friidrott och att paddla kanot. Marja berättar att hon alltid fick tävla med pojkarna för det fanns inte några flickor som kunde tävla mot henne. En annan överlevnadsstrategi var att göra sig osynlig vilket hon gjorde hos fosterfamiljen. En tredje strategi var att slå tillbaka då fostermamman slog. Ur referat person 454, kvinna född på 1950-talet, resandefolket.

Att bli en ”tapeteliont” eller att göra sig osynlig

En person berättar att han ibland föreställde sig att han försvann in i tapeten, när det var som svårast. Han beskriver, liksom många andra en känsla av att lämna kroppen, se sig själv utifrån. I hans fall rörde det sig om ett sätt att överleva regelbundna sexuella övergrepp.

Andra besläktade strategier, som kan anses vara grannar med ”tapetelionten” har uttryckts som att stänga av, blunda för det som sker, drömma om att tiden ska gå fort.

Att fantisera och dagdrömma har också varit strategier som många har tillämpat. Flera har berättat hur de konstruerat fantasivärldar och låtsaskamrater, lekt med händer och skuggor i brist på leksaker och verkliga vänner.

En kvinna berättar att hon hade en särskild sten i ett stenröse som hon kallade Ylva, som hon gick och pratade med och anförtrodde sig åt.

Ett annat exempel är Maud som var fosterbarn i en familj där hon berättar att hon utsattes för ”psykisk terror” och heller inte fick nog med mat.

Maud skapade ”låtsas-Maud” som ”tog över” när misshandeln och den psykiska tortyren blev allt för outhärdlig. När hon kom hem till sin mamma skapade hon en fantasivärld där fosterföräldrarna fanns med. I fantasivärlden var det Maud som slog fosterföräldrarna och vägrade dem mat. När hon började må bättre försvann fantasivärlden, liksom ”låtsas-Maud”. Ur referat person 277, kvinna född på 1970-talet.

Flera intervjupersoner berättar om hur svårt de hade med verklighetsuppfattningen:

”När man är liten är livet som ett töcken” säger Katarina. ”Det kändes som att det som hände inte hände. Det var som en konstig dröm.“ Ur referat person 94, kvinna född på 1940-talet, finsk.

”Man fanns inte i kroppen, försvann, fanns någon annanstans.” Kaj berättar att det kändes som att han lämnade ett skal och var någon annan. Ur referat person 195, man född på 1950-talet.

Flera personer beskriver hur de utvecklade strategier för att vara till lags, inte ställa till besvär, aldrig be om något, göra sig osynliga för att inte väcka irritation och missnöje i sin omgivning. Att försöka vara duktig i skolan eller arbeta hårt kunde vara ett sätt, om detta var något som ansågs viktigt, vilket det inte alltid var.

Anna-Maria menar att hon överlevde genom att vara duktig. Hon skötte sig både hemma och i skolan. Hon tror också att en överlevnadsstrategi var att hålla sig undan och läsa mycket. Hon berättar att hon också gick till en granne och spelade piano. Ur referat person 446, kvinna född på 1950-talet.

Bita ihop

Att inte visa hur man känner sig har för flera hängt ihop med föreställningar om att ”bara stå ut, inte låta dom knäcka mig” ibland parat med föreställningar om att ”minsann visa dom”, alternativt, ”ge tillbaka” och i vissa fall även hämnas.

En mer uppgiven variant av att bita ihop har uttryckts som att det gällde att ”ta en dag i taget, försöka överleva en dag i sänder, jag trodde det var normalt, osv.”

Duktig i skolan

Skolan har av flera, framför allt av de med studiebegåvning, beskrivits som en fristad, någon slags ”asyl från helvetet”, där de har kunnat känna sig betydelsefulla och kompetenta.

Anna-Greta var duktig i skolan och trivdes där trots att hon inte hade några kamrater. Hon behövde inte plugga för att bli duktig, säger hon. ”Jag lärde mig att bli uppmärksam och lyssna, eftersom jag visste att jag inte fick öppna läxböckerna hemma.” Ur referat person 69, kvinna född på 1920-talet.

Glatt humör

Mentala egenskaper som envishet, kaxighet, tuffhet, inre styrka, glatt humör, humor och begåvning, har av flera nämnts som viktiga tillgångar när det gällt överlevnaden.

Intressen

Påfallande ofta har olika intressen och specialbegåvningar nämnts som något som fått intervjupersonerna att stå ut. Flera beskriver musikens betydelse. Ibland nämns en speciell artist. En kvinna berättar hur hon blev hjälpt av sin kärlek till Elvis Presley. Någon beskriver hur hon genom att alltid sjunga och hitta på egna sånger kunde göra tillvaron lite mer uthärdlig. För andra har det handlat om att idrotta.

Djur har också varit betydelsefulla. I intervjuerna har det hänt att flera personer också varit noga med att nämna namnet på en häst, hund eller katt som stod dem nära. Ibland har intervjupersonerna berättat om naturen och naturupplevelser som har gett dem möjligheter att freda sig, att få distans och sinnesro.

Här följer några exempel på hur olika intressen och förmågor har haft betydelse.

Sjunga

Solveig berättar om en sång hon brukade sjunga ”om pappas bil som var så fin och alla andras var så jävla fula”.

Den sången gav henne kraft, inte minst för att den innehöll en förbjuden svordom. Det var en ”straffsång” säger hon. Hon menar att hon också var hjälpt av att hon genomskådade fostermodern, förstod att hon var elak, att hon lurades, att hon inte skulle lita på någon, lärde sig hur hon skulle undkomma henne. Ur referat person 307, kvinna född på 1970-talet.

Musiken

Katarina tror att hennes piano kanske var en räddning för henne.

”Mina bröder överlevde inte och de var ju inte musikaliska. Det är ett uttryck för känslor. Jag hade en kanal att sitta och spela. Det är ju en fattig kanal, men musikalitet kan ha varit mitt enda sätt att uttrycka mig. Det kan ha varit mitt andrum”. Ur referat person 357, kvinna född på 1960-talet, judisk.

Idrotten

Terje säger att han överlevde mycket tack vare sitt idrottsintresse.

Han ordnade tävlingar i spjut, löpning, längdhopp osv. på lördagseftermiddagarna och på det sättet fick han också kompisar. Ur referat person 381, man född på 1940-talet.

Djuren

Lilly berättar att hon hade djuren som vänner.

Lilly säger också att hon fäste sig vid djur. Hon gillade en katt och matade en tam ekorre i hemlighet. Ur referat person 463, kvinna född på 1930-talet, finsk.

Läsa böcker, rita och måla

Att läsa böcker, skriva egna texter, rita och måla har haft stor betydelse för flera intervjupersoner, vilket i flera fall också hängt med senare i livet. Maj-Lis klarade sig mycket genom att läsa böcker.

”Jag läste böcker om ryska krigsfångar. Kände mig som dem. Det var bara en annan miljö.” Slutligen har hennes livsinställning inverkat. Maj-Lis berättar att hon tänkte ”Jag ska bli något och komma bort härifrån.” Ur referat person 243, kvinna född på 1960-talet.

Leva på hoppet

Flera berättelser handlar om att nära hoppet om en annan tillvaro, att någon en dag ska komma och ta intervjupersonerna därifrån, att det som plågar dem ska ta slut, att de en dag får ge sig iväg till ett bättre liv. Att sitta i fönstret, eller stå vid grinden och vänta har varit ett sätt att hålla hoppet vid liv.

På frågan hur hon har överlevt svarar Sirkka att hon tror att hon måste haft det bra i Finland. Hennes biologiska mamma skickade alltid små presenter till jul och födelsedagar som luktade av hennes parfym, 4711. Det gav henne hopp, säger hon. Hoppet övergav aldrig henne och därför överlevde hon. Ur referat person 47, kvinna född på 1930-talet, finsk.

Vara med andra

Grannar, kamrater, syskon, lärare och idrottsledare har haft betydelse och gjort skillnad för många. För de som varit ensamma och isolerade har sådana kontakter varit avgörande för att behålla ett perspektiv på vad som är normalt och inte. De har kunnat förmedla något slags hopp om att vara värd något, att bli omtyckt och uppskattad och att världen också har en ljusare sida.

Att skriva dagbok har ibland beskrivits som en variant av att vara tillsammans med någon man litar på och anförtror sig åt, som lyssnar och förstår. ”Den har gjorde mig lite mindre ensam”, har någon sagt.

Kompisar

Harald fick stöd från kompisar. Kompisarna har betytt mycket för honom. Han fick ett värde av att vara stor och stark och ha mycket humor. Harald har vetat att kompisarna och någon av deras föräldrar har förstått att han hade det svårt hemma. Han njöt av att vara hemma hos kompisar. Där fick han en bild av hur det skulle kunnat vara.

Harald säger att han alltid har fått höra att han har en spirit och en glädje. Han hade en slags självtillit därför att han hade kompisar, humor och förmågan att slå ifrån sig. Han tänkte att det måste finnas en utväg ur det här och ”dit vill jag gå.” Ur referat person 407, man född på 1950-talet.

Syskon

Både Arvid och Stina säger att de aldrig hade överlevt tiden i fosterhemmet om de hade bott där själva.

”Jag skulle inte ha vetat att det var sant”, säger Arvid. Det är väsentligt att de har haft varandra. Ur referat person 107, man född på 1950-talet.

Susanne berättar att hon länge trodde att alla barn hade det som hon. Hon och systern var dessutom vana vid att klara sig själva.

”Det var bara att tänka att här anpassar jag mig tills det är över.” Susanne säger att hon överlevt dels genom att hon hade sin syster, de utvecklade egna strategier för att klara vardagen i fosterhemmet, dels genom att hon fick bekräftelse i skolan, att det fanns en lärare som såg henne. Ur referat person 413, kvinna född på 1940-talet.

Grannar

Den här personen sökte stöd hos grannarna och en kompis; Sture.

”Det var grannarna och det var Sture. När t.ex. farbror Daniel i granngården såg mig i hans lada nickade han bara och jag fick vara där. Jag ritade mycket och skrev i mina böcker. Jag byggde egna hem i skogen. [……] Där hade jag allt från bakpulver till allt det andra som jag såg i köket. Jag sökte mig till snälla farbröder. Jag konstruerade också min egen värld. Ur referat person 483, kvinna född på 1950-talet.

Lekis

Ett annat skäl till att Maria överlevde tror hon har att göra med att hon gick på lekis. På lekis lade Maria märke till att människor inte behöver vara arga jämt. Ur referat person 277, kvinna född på 1970-talet.

Gud

För några har en stark och positiv gudstro i barndomen haft betydelse när det gällt att känna sig mindre ensam och utsatt. Tron och regelbundna böner samt vetskapen om att någon god makt tillhandahöll en vakande hand har kunnat förmedla hopp, ljus och en känsla av trygghet.

Bosse berättar att hans gudstro har hjälpt honom, och hans humor. Ur referat person 319, man, född på 1950-talet.

Inga-Lisa berättar att hon tidigt som barn hade fastnat för ett avsnitt i Nya testamentet där Jesus säger att ”de fattiga och barnen tillhör mitt rike”. ”Det hade jag med mig som bild från frälsningsarméns barntimmar när jag bodde hemma.” Ur referat person 459, kvinna född på 1950-talet.

Förstå att något är fel

Vissa har beskrivit det som självklart att det var något som var fel i det sätt på vilket de blev behandlade. För andra vad det inte så. Flera intervjupersoner insåg detta på egen hand. På det sättet hjälpte de sig själva med att stå ut. De anklagade inte sig själva för det som hände, kände ingen skuld eller skam eftersom det inte var deras fel. Den insikten var betydelsefull och avgörande för hur de bemästrade sin tillvaro.

Anklagade inte sig själv

Rolf tror att han klarade sig för att han såg var problemen låg. Han anklagade inte sig själv. Han la problemen hos fosterföräldrarna.

Fostermodern var tokig

Axel resonerar kring hur det kommer sig att han trots allt överlevde och inte gick under.

Han tror att det berodde på att han var begåvad nog att förstå att fostermodern var tokig, att det var en tokig värld han levde i och att det fanns en annan normal värld därute. [……..] I någon mån höll han ett psykologiskt avstånd, identifierade sig aldrig helt med den tokiga världen. Axel ägnade sig också åt att teckna, måla och skriva som ett sätt att bearbeta och hantera den orimliga livssituation han befann sig i. Ur referat person 152, man född på 1960-talet, finsk.

Älskad

På frågan om hur intervjupersonerna överlevde har vi i ibland fått svar som lyder ungefär så här ”Jag visste att jag var älskad av mina föräldrar och det kunde de aldrig ta ifrån mig.” Flera intervjupersoner har i grunden haft en tillräckligt god tidig barndom, som gett dem styrka att inte tvivla på sitt värde oavsett den behandling de blev utsatta för.

”Jag tror att jag fick mycket kärlek av mamma och pappa under dom första åren av mitt liv och att det räddade mig”, säger någon.

Destruktivitet

I några fall beskriver intervjupersonerna hur de rymt, missbrukat alkohol och narkotika, sniffat lösningsmedel, varit våldsamma, kriminella och självdestruktiva som ett desperat sätt att överleva. En kvinna beskriver hur hon blev promiskuös och försökte ligga med så många män som möjligt, som en slags hämnd på sin fosterfar och det han hade utsatt henne för.

”Jag stängde av och var rätt destruktiv. Jag började dricka när jag var tretton och umgicks med dem som var äldre. Det gick inget vidare i skolan. Det som var konstigt var att ingen märkte något där heller. Ingen ringde hem om jag inte var där.” Ur referat person 312, kvinna född på 70-talet.

Ren tur

”Det var ren tur”, menar en man, att han trots allt överlevde den vanvård han utsattes för. För flera har slump och tillfälligheter avgjort intervjupersonernas överlevnad.

9.4 Intervjupersonernas synpunkter på hur den sociala barnavården hade kunnat göra annorlunda

I slutet av varje intervju har vi ställt frågan: Hur hade den sociala barnavården/socialtjänsten kunnat göra annorlunda? Här följer en sammanställning av de åsikter som intervjupersonerna fört fram. Det handlar dels om vad de menar att den sociala barnavården hade behövt göra när de var placerade och dels om förslag till social-tjänstens arbete idag. Många har berättat om sina erfarenheter för utredningen för att försöka bidra till att förhindra att det händer igen.

Oanmälda tillsynsbesök

Intervjupersonerna har fört fram vikten av oanmälda tillsynsbesök. Många har berättat om att fosterhemmet arrangerades inför besöket. Hemmet skurades och barnen kläddes i de finaste kläderna.

”Det måste också vara oannonserade besök så att familjen inte hinner sätta upp en snygg fasad.” Ur referat person 174, kvinna född på 1970-talet.

”Socialen skulle ha gjort oanmälda besök mycket oftare.” Anna understryker vikten av att tala med barnet enskilt. ”Socialen måste förklara för barnet att man kan komma ifrån och att vi tror på dig. Berätta att man ska skydda barnen till vilket pris som helst.” Ur referat person 243, kvinna född på 1960-talet.

God relation mellan tillsynspersonalen och barnet

För att barn ska våga berätta om sina upplevelser av vanvård krävs en god relation till den hon eller han ska berätta för. Många intervjupersoner har fört fram att tillsynspersonalen hade behövt komma ofta, flera gånger per år och ägnat tid åt att prata med dem och skapa en relation. För att barnet ska våga berätta måste tillsynspersonen ställa direkta frågor, hävdar flera intervjupersoner. Många har istället vittnat om att tillsynspersonalen kom för att prata med fosterföräldrarna, inte för att tala med dem.

”Tillsynen har inte brytt sig om mig. Jag kunde lika gärna ha varit en tapet på väggen.” Ur referat person 243, kvinna född på 1960-talet.

Samtala på ostörd plats

Många av intervjupersonerna har fört fram vikten av att få tala med tillsynspersonalen på en ostörd plats. De menar att de hade känt sig friare att tala om inte fosterföräldrar eller institutionspersonal lyssnade till samtalet. Gunilla berättar om hur hon anser att socialtjänsten borde göra.

”Barnet borde stå i fokus och fosterföräldrarna bör inte få sitta med när man frågar barnet om hur det trivs.” Vidare anser Gunilla att socialtjänsten borde ha studerat samspelet i familjen och inte gjort besöken på dagtid när barnen var i skolan och fosterpappan på sitt arbete. Det var ju han som var det stora problemet och honom träffade socialtjänsten aldrig. Ur referat person 284, kvinna född på 1970-talet.

Tilltro till barnet

Det finns intervjupersoner som har beskrivit att de berättat för tillsynspersonal om att de farit illa utan att bli tagna på allvar. Tillsynspersonalen har inte trott att barnet talat sanning och inte heller ställt följdfrågor till vare sig barnet, fosterföräldrar eller till någon i dess omgivning.

Gunnar säger att de som skulle bevaka hans intressen inte gjorde det. Grannarna runt fosterhemmet och hans morfar anmälde flera gånger till barnavårdsnämnden att Gunnar for illa men det hände ingenting.

Han anser att det är vikigt att man pratar med barnen och lyssnar och tror på dem. Ur referat person 433, man född på 1940-talet.

Vad händer om jag berättar?

Många har vittnat om att de aldrig skulle ha vågat berätta om försummelse och övergrepp eftersom de inte visste vad som skulle hända. De var rädda för att hamna på en ännu sämre plats eller bli straffade av fosterföräldrarna för att de berättade om vanvården de utsattes för. Intervjupersonerna har fört fram starka krav på att tillsynspersonalen måste lyssna på barnen och ta dem på allvar. De måste få vetskap om att myndigheterna kommer att agera om de får information om missförhållanden.

”Börjar ett barn berätta om missförhållande är det viktigt att barnet får en försäkran dels att det ska få komma därifrån, dels att detta inte kommer fram till fosterföräldrarna.” Ur referat person 307, kvinna född på 1970-talet.

Stöd av oberoende person/mentor

Det har kommit förslag till utredningen om att barn ska få sin egen mentor/kontaktperson; en oberoende person som bara skulle finnas till för barnet. Någon som barnet skulle kunna kontakta, ringa och som enbart skulle intressera sig för barnet och dess utveckling.

Katarina föreslår att placerade barn skulle få ha en utomstående mentor som inte är direkt knuten till socialtjänsten, för att undvika att socialtjänsten och fosterföräldrarna allierar sig med varandra. Det ska vara neutrala möten där fosterföräldrarna inte närvarar. Vidare menar hon att socialtjänsten inte ska slarva med överlämningar och göra regelbundna utvärderingar. Ur referat person 357, kvinna född på 1960-talet, judisk.

Tydligare information

En genomgående kritik har varit bristande information till barnet från den sociala barnavårdens sida om anledningen till omhändertagandet, vart barnet ska föras och för hur lång tid. Många har berättat att ingen informerade dem om varför de fick flytta vidare från ett fosterhem till ett annat.

Dessutom har många berättat att de skilts från föräldrarna i hemmet eller från syskon på barnhem utan att de fick veta vad som skulle hända. Ovissheten har följt många och plågat dem under barndomen och senare i livet.

”Karin framhåller hur viktigt det är att bygga upp ett förtroende med de barn som placeras för att man ska kunna följa dem, få veta vad som händer med dem. Hon poängterar också hur viktigt det är att barnen förbereds på vad som ska hända med dem, att de får veta alla steg, att man inte bara flyttar barn utan förvarning.” Ur referat person 307, kvinna född på 1970-talet.

Hjälp med att upprätthålla kontakt med biologisk familj

Många har skiljts från sina föräldrar och syskon. Stora syskonskaror har flyttats till olika landsändar utan att det funnits någon ambition att de skulle kunna upprätthålla någon kontakt. Många barn har också tvingats bryta med sin biologiska familj, släkt och vänner då de placerats. Den sociala barnavården har inte gjort något för att kontakten skulle kunna upprätthållas.

Flera intervjupersoner har berättat att deras fosterföräldrar aktivt hindrat dem från kontakt med sin biologiska släkt genom bland annat telefon- och brevcensur. I vissa fall har även den sociala barnavården/socialtjänsten förhindrat kontakt mellan placerade barn och deras föräldrar och syskon.

Vera berättar att hon först vid 70 års ålder förstod att hennes far hade velat ha hem henne igen. Detta läste hon sig till i de journaler som hon fått hem från ett arkiv. Hon blev placerad på ett barnhem för att fadern var arbetslös. Modern hade sedan tidigare lämnat hemmet. Därefter hörde Vera inget från sin far. Hon trodde att han övergivit henne och träffade honom aldrig mer. I journalerna har hon kunnat läsa att han skrivit flera brev till den sociala barnavården och önskat hem sin dotter. Han beskriver hur hans förutsättningar för att ta hem dottern har blivit bättre, att han träffat en kvinna och skaffat sig ett arbete. Vera fick aldrig veta detta som barn. Ur referat person 494, kvinna född på 1930-talet.

Håll ihop syskongrupper

Intervjupersonerna har erfarenheter av att separeras från sina syskon. De kom till olika fosterhem och ingen hjälpte dem att upprätthålla kontakten med varandra. Flera tar upp detta som något av det värsta, att inte få vara tillsammans med den enda tryggheten. Även om de inte kunde komma till samma fosterhem hade de kanske kunnat placeras i samma stad så att en kontakt hade kunnat upprätthållas.

”Man ska inte skilja syskonen åt. De behöver inte vara tillsammans med föräldrarna, men man måste försöka förstå var barnen har sin anknytning. Den var till mina syskon. Jag borde ha fått vara ihop med någon av dem.” Ur referat person 459, kvinna född på 1950-talet.

Våga ifrågasätta en snygg fasad

Inte sällan har intervjupersoner berättat om fosterföräldrar med gedigen utbildning och som varit väl ansedda i samhället, samtidigt som de utsatt fosterbarnet för försummelse och övergrepp. Social-tjänsten måste därför våga leta efter vanvård i de till synes ”välfungerande” hemmen.

En man inledde sin intervju med att säga att han inte kan förstå att en stat eller en kommun faktiskt inte kontrollerar vilka människor som de placerar barn hos.

Den person som placerade honom lovade att komma tillbaka efter fjorton dagar. Han såg inte någon från den sociala barnavården på många år. Fosterfadern var väl ansedd samtidigt som han utsatte pojken för brutala sadistiska övergrepp. Ur referat person 375, man född på 1960 talet.

Stödjande team

En kvinna har skrivit en egen text, som skickats till utredningen, om hur socialtjänsten skulle kunna arbeta med fosterhemsplacerade barn. Hon menar att ett placerat barn befinner sig i en akut kris och kan behöva ett helt team omkring sig. Detta är en del av hennes text.

Konsekvenserna av en familjehemsplacering, oavsett om det är en kortsiktig eller långsiktig placering, måste göras så lindriga som möjligt. Oftast har de placerade barnen ett litet eller ett obefintligt socialt skyddsnät. Det är därför viktigt att samhället erkänner och bekräftar att barnen befinner sig i en akut kris och agerar utefter detta. Det torde därför, enligt min erfarenhet, vara bra att utveckla någon form av team kring barnen som kan agera i stället för det övriga avsaknade sociala skyddsnätet av t.ex. syskon, föräldrar och vänner. Ett team av professionella personer som kan göra en adekvat objektiv bedömning av den uppkomna situationen, vilka skall finnas till hands för både fosterbarnet och fosterfamiljen under hela placeringen. Genom skärpt kontroll, ökat stöd till familjehemmen, handledning till socialsekreterarna, men även ett erkännande från samhället till de familjehem där det fungerar bra, att de gör en fantastisk insats, samt att dra erfarenheter av den unika kompetens och egenskap som dessa föräldrar besitter, då kan fosterbarnens rättigheter kanske lättare säkerställas. Ur referat person 434, kvinna född på 1960-talet.

Stöd till biologiska föräldrar

Många menar också att större insatser hade kunnat göras hemma, innan de placerades. Om deras föräldrar hade fått ett bättre stöd och hjälp hade de kanske sluppit att bli placerade.

Gedigen utredning av fosterfamiljer/familjehem

Det finns krav från majoriteten av intervjupersonerna att fosterfamiljerna måste utredas på ett bättre sätt. Det måste ställas höga krav på dessa familjer. Många kan inte förstå hur de kunde bli placerade i de familjer de kom till. De menar att det knappast kunde ha gjorts någon ordentlig utredning av fosterhemmet. Några menar att det borde ställas samma krav på fosterfamiljer som det ställs när en familj ska adoptera ett barn.

”Rickard tror att många familjehem rekryteras av personer på social-tjänsten med en naiv inställning. De tror att det räcker med att människor vill ta emot barn i sina hem för att det ska vara tillräckligt bra.” Ur referat person 519, man född på 1970-talet.

Det har också förts fram krav på att den sociala barnavården borde söka en egen uppfattning om fosterhemmet.

”De måste höra med andra socialkontor som placerat barn tidigare eller har barn på hemmet ifråga.” Man måste vara medveten om, säger Lars, att fosterfamiljerna är duktiga på att dupera och man måste ha något slags skydd mot detta. Ur referat person 575, man född på 1970-talet, övriga Europa.

Centralt register över fosterhem

Utredningen har fått förslag om att det borde inrättas ett nationellt register där anmälningar och ”svartlistning” av fosterhem kan noteras. Det får inte vara möjligt att en familj som utsatt ett barn för vanvård kan ta emot nya barn.

Matchning

Flera intervjupersoner tycker att socialtjänsten skulle lägga mer tid och energi på att matcha barn med fosterfamilj. Dels handlar det om att barn från städer placerats hos familjer på landsbygden, dels att barn har flyttats från en landsända till en annan där dialekten var så bred att de hade svårt att förstå vad deras fosterföräldrar sa. En annan aspekt är att bli placerad i ett religiöst hem när barnen själva inte var religiösa.

Utbildning

Flera personer har betonat vikten på utbildning och stöd när det gäller personal och fosterföräldrar.

”Personalen hade ingen utbildning”, säger Styrbjörn. ”Dom var arbetsskadade. Utbildning är det enda som hjälper, att vården bedrivs av skickliga, yrkeserfarna människor. ” Ur referat person 599, man född på 1950-talet, övriga Norden.

Ta vara på våra erfarenheter

Det är flera intervjupersoner som menar att de själva skulle kunna göra nytta när det gäller placerade barn idag. De skulle t.ex. kunna vara med och stötta barn men även socialtjänsten. Detta för att undvika att det som hände dem inte ska drabba andra barn idag.