| SOU 2009:99 Del 1 - 4. Vanvård ur ett historiskt perspektiv |
 |
 |
 |
| Olika menyer - Olika menyer |
|
Sida 7 av 9
4. Vanvård ur ett historiskt perspektiv
Utredningen kartlägger vanvård av barn över en lång tidsperiod, från 1920-talet fram till sent 1990-tal. Synen på hur barn bör behandlas och uppfostras har förändrats under denna tid. Därför är det motiverat att som bakgrund till vad intervjupersonerna berättar återge hur samhällets inställning till aga, vanvård och misshandel har förändrats. I utredningens direktiv står att uppdraget är att kartlägga allvarliga övergrepp och vanvård. Redan i direktivet konstateras att vissa bestraffningar av omhändertagna barn har varit reglerade i den sociala barnavården sedan länge.1 I det här kapitlet presenteras den lagstiftning och de föreskrifter som har reglerat misshandel, sexuella övergrepp och olika bestraffningar av omhändertagna barn under 1900-talet. Dessutom ges exempel på hur allmänhetens inställning till fysisk bestraffning har förändrats. Kapitlet syftar till att visa hur länge olika bestraffningar och övergrepp som intervjupersonerna har berättat om har varit förbjudna och brottsliga handlingar. Kapitlet inleds med en översikt om vanvård ur ett historiskt perspektiv. Därefter behandlas hur kroppsaga har reglerats i lagstiftning och föreskrifter samt hur attityder till kroppsaga har för-ändrats. Sedan följer ett avsnitt om hur andra bestraffningsformer har reglerats inom den sociala barnavården. Slutligen beskrivs förändringar i lagstiftning om sexuella övergrepp mot barn. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.
4.1 Vanvård ur ett historiskt perspektiv
Vad som är att betrakta som barns bästa och vad som är till skada för barn omförhandlas ständigt. Till exempel har bruket av aga som uppfostringsmedel förändrats över tid. Dessutom har uppfattningar om det riktiga i att aga barn varierat mellan klasser och geografiskt i Sverige.2 Samtidigt är det viktigt att betona att föreställningar om vad som har varit orätt att göra mot barn har präglats av samstämmighet under lång tid. I en studie av aga och barnmisshandel i Sverige från reformationen till nutid visar historikern Eva Bergenlöv att kroppslig bestraffning har haft stöd i den allmänna rättsuppfattningen sedan 1500-talet endast om den tillgripits som sista utväg, inte utdelats i affekt, inte orsakat synliga skador samt syftat till barnets bättring.3 Agan skulle utföras på ett visst sätt för att vara acceptabel. Bergenlöv har studerat lagstiftning, rådgivningslitteratur i uppfostringsfrågor och rättspraxis. Det är först med ett sådant mångsidigt angreppssätt det går att komma åt vad som har ansetts som å ena sidan sanktionerat och å andra sidan oacceptabelt våld mot barn. Trots att det genom historien funnits lagar som påbjudit kroppslig bestraffning i uppfostringssyfte har viss misshandel av barn saknat stöd i en allmän rättsuppfattning. Trots att det länge saknades rättsliga förbud mot barnaga har all misshandel av barn inte varit accepterad.4 Eftersom lagtexter inte synliggör all oacceptabel behandling av barn är lagtexter inte heller någon lämplig utgångspunkt för att definiera vad som har varit att betrakta som vanvård ur ett historiskt perspektiv. Däremot kan lagtexterna tillföra ytterligare en dimension av den vanvård intervjupersonerna vittnar om i utredningen, nämligen att vissa handlingar vid en viss tidpunkt också har varit straffvärda. Intervjupersonerna har i de fallen inte enbart blivit utsatta för oacceptabel behandling utan också för brottsliga handlingar. Vid sidan om lagtexterna finns stadgor, instruktioner och föreskrifter som exempelvis har reglerat hur vården i institutioner och barnhem skulle utföras. I dessa förekommer förbud mot olika bestraffningsmetoder av barn. Personal som bröt mot dessa förbud gjorde sig inte skyldig till brott, men likväl till oacceptabel behandling av barnen som skulle kunna ha lett till att han eller hon tvingats att lämna sin tjänst. Vanvård som intervjupersonerna har vittnat om kan alltså vara av flera slag; brottsliga handlingar, oacceptabla handlingar och slutligen sanktionerade handlingar som hade stöd i den allmänna rättsuppfattningen vid en viss tidpunkt.
2 Bergenlöv, Eva, Drabbade barn: aga och barnmisshandel i Sverige från reformationen till nu-tid. Nordic Academic Press, Lund 2009, s. 26. 3 Bergenlöv 2009, s. 160. 4 Bergenlöv 2009, s. 157–161.
4.2 Aga ur ett historiskt perspektiv 4.2.1 Agaförbudens utveckling
Aga och kroppslig bestraffning var länge en metod för att uppfostra barn, men är sedan 1979 totalförbjudet i Sverige. Denna lagstiftning bygger på tanken att det är orätt att slå ett barn oavsett effekt eller motiv. Det är en normativ lag som totalförbjuder aga till skillnad från tidigare begränsningar av möjligheten att använda aga som skildras nedan. Agans avskaffande har skett i flera steg. Först avskaffades agan för vuxna, senare för barn. Förbuden mot barnaga har gått från att gälla äldre skolbarn till att omfatta också yngre barn i hemmet. Vid 1800-talets mitt började aga av vuxna regleras i lagstiftningen. Husagan, det vill säga husbondens rätt att aga sina anställda, avskaffades för vuxet tjänstefolk 1858, men först 1920 för unga tjänare. 1864 års strafflag stadgade att misshandel kunde resultera i böter eller fängelse. Men detta gällde inte om misshandeln hade utdelats av någon som hade rätt att aga den drabbade och om skadan var ringa. Eftersom det 1864 främst var barn och unga som kunde agas gällde detta rättsskydd inte dem. Lagen upphävdes först 1957.5
5 Bergenlöv 2009, s. 59f.
4.2.2 Agaförbud i skola
År 1918 förbjöds kroppslig bestraffning och kränkande behandling av elever på högre folkskolor och kommunala högre skolor6 och 1928 förbjöds aga på läroverken.7 På de särskilda läroverken för flickor, flickskolorna, var aga över huvud taget aldrig tillåtet. De första agaförbuden gällde ungdomar som studerade vid en högre utbildning än den gängse folkskolan. På 1940-talet växte tanken stark om att alla barn, oavsett klass och kön, borde ha rätt till en likvärdig skolutbildning. När visionen om enhetsskolan skulle omsättas i praktik blev just agan något som representanter för olika skolformer var tvungna att enas kring. Det gjordes först efter mångåriga diskussioner.8 Den gamla strafflagen ersattes med en ny brottsbalk 1957 som likställde aga, som tilldelades av andra än vårdnadshavare, med misshandel. Skolaga blev då synonymt med misshandel, vilket ledde till dess avskaffande.9 1958, 40 år efter agaförbudet på högre folkskolor och högre kommunala skolor, blev det förbjudet att aga elever i folkskolan.10
6 SOU 2001:18. Janson, Staffan, Barn och misshandel: en rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet, Fritzes offentliga publikationer, Stockholm, 2001, s. 21. 7 Qvarsebo, Jonas Skolbarnets fostran: enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946–1962, Institutionen för tema, Tema Barn, Linköpings universitet, Diss. Linköping: Linköpings universitet, Linköping, 2006, s. 10. Qvarsebo hänvisar till SFS 1928:412. 8 Qvarsebo 2006. 9 Qvarsebo 2006, s. 79. 10 Qvarsebo 2006, s. 80. 4.2.3 Agaförbud i den sociala barnavården
Barn som omhändertogs inom den sociala barnavården riskerade inte bara att utsättas för aga i skolan och hemmet under 1900-talets första hälft. Barnavårdsnämnderna hade också rätt att förordna och dela ut aga i uppfostringssyfte. Barnavårdsnämndernas rätt att aga barn skrevs in i de första barnavårdslagarna 1902 och kvarstod i 1924 års Lag om samhällets barnavård.11 På 1940-talet ifrågasattes lämpligheten av att barnavårdsnämnderna agade barn. I och med att Lag om samhällets barnavård omarbetades 1942 nämndes inte längre barnavårdsnämndernas rätt att aga barn. Den del som i 1924-års lag uttryckte möjligheten att aga barn under femton år ströks. Det kan tolkas som att det efter 1942 saknades stöd i lag för att barnavårdsnämnderna skulle kunna aga barn.12 Barn som vårdades på skyddshem/ungdomsvårdsskolor och andra institutioner kom tidigare än barn i vanliga hem att skyddas från aga i lagtexten. 1946 avskaffades agan på ungdomsvårdsskolorna, de tidig are så kallade skyddshemmen. De tillrättavisningsmetoder som personalen på dessa institutioner fick använda sig av från och med 1946 var inskränkning av friheter och förmåner, samt isolering. Däremot nämndes inte kroppsaga som varit tillåtet i en tidigare stadga från 1937.13 Inte heller 1937 fick kroppsaga utdelas hur som helst. Enligt skyddshemstadgan fick aga endast användas för att bestraffa ”övervåld mot befattningshavare samt misshandel av kamrater och djur, ävensom vid mera svårartat trots…”.14 Aga var att betrakta som en sista utväg. Vissa barn och ungdomar fick inte agas enligt stadgan. Pojkar över 18 år och flickor över 15 år fick inte agas. Aga fick heller inte utdelas till barn som misstänktes vara psykiskt funk-tionshindrade.15 Agan, liksom andra bestraffningsformer fick inte medföra men för elevens hälsa.16 Verkställande av kroppslig bestraffning var alltså redan 1937 omgärdat av re 1960 stadgades ett uttryckligt förbud mot att utsätta elever på ungdomsvårdsskolor för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling.17 Samma år förbjöds även aga på barnhem. Aga hade då redan varit ett oacceptabelt uppfostringsmedel på dessa institutioner i drygt ett decennium. 1948 agerade nämligen Socialstyrelsen för att förhindra kroppsaga på barnavårdsanstalter (barnhem). I Råd och anvisningar nr 49 1948 står det: ”Bestraffning kan verka allvarligt skadligt på barnet. Den mest aggressiva formen, kroppsagan, d.v.s. den avsiktliga handgripligheten för att framkalla smärta genom örfilar, stryk etc. är strängeligen förbjuden.”18 Slutligen infördes bestämmelser mot aga på barnavårdsanstalter. I 1960 års stadga för barnavårdsanstalter kan man läsa: ”Barn som är intaget i barnavårdsanstalt må icke utsättas för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling.”19
11 1 mom 23 §, Lag (1924:361) om samhällets barnavård. 12 23 § Lag (1942:62) angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). I propositionen till ny strafflag 1957:170 står det dock att i förslag till ny BvL i SOU 1956:61 ska man ta bort barnavårdsnämndens befogenhet att tukta omhändertaget barn. Därför är uppgiften osäker. Se Prop 1957:170, s. 17 13 Enligt 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen, var följande tillrättavisningar tillåtna: förlust av företräden, inskränkning av friheter och förmåner (men indragning eller inskränkning av måltidsportioner var inte tillåtet), isolering samt kroppsaga. När denna stadga ersattes av Kungl. Maj:ts Stadga (1946:582) för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården nämndes endast inskränkning av friheter och förmåner samt isolering som tillåtna tillrättavisningsmetoder under samma paragraf. 14 4 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 15 4 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 16 5 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 17 40 § Kungl. Maj:ts Stadga (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna. 18 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 49, Kungl Socialstyrelsen, 1948, s. 10. 19 15 § Kungl Maj:ts Stadga (1960:595) för barnavårdsanstalter.
4.2.4 Agaförbud i hemmen
I hemmen var aga under vissa former tillåtet fram till 1979 då Sverige som första land i världen införde ett totalförbud mot barnaga. Bland beslutsfattarna hade då diskussionerna om möjligheterna att införa ett agaförbud pågått i 30 år. I förarbetena till föräldrabalken som antogs 1949 gav departementschefen uttryck för att kroppsaga borde undvikas.20 Men i föräldrabalken stadgades att föräldrar fick använda de uppfostringsmedel som ”med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter fick anses lämpliga.”21 Ett steg mot att införa strängare bestämmelser mot barnaga gjordes när den gamla strafflagen från år 1864 arbetades om till en ny brottsbalk på 1950-talet. 1957 upphävdes bestämmelsen att ringa skada på grund av aga inte skulle leda till påföljd. Aga som utfördes av andra än föräldrar eller annan vårdnadshavare likställdes med miss-handel.22 Om ”annan vårdnadshavare” inbegrep fosterföräldrar är oklart. Med en modern tolkning av begreppet vårdnadshavare är aga som utfördes av fosterföräldrar efter 1957 likställt med misshandel. Om däremot föräldrar och fosterföräldrar ansågs ha samma förpliktelser när det gällde den dagliga vården av barnen är aga som utfördes av fosterförälder inte att anse som misshandel. Vi håller för troligt att det sistnämnda gäller. Förändringen till följd av den nya brottsbalken gjorde det omöjligt att behålla skolagan eftersom den definierades som misshandel i den nya brottsbalken.23 Under 1950-talet hade barnmisshandel börjat uppmärksammas i medicinska sammanhang. Tidigare hade den medicinska forskningen varit relativt outvecklad om vilka skador som misshandel kunde åsamka barnen och att det fanns föräldrar som slog sina barn så mycket att barnen fick bestående men eller till och med avled. I USA hade barnröntgenologer och barnläkare kartlagt skall- och skelettskador på barn. Den första medicinska rapporten kom 1946. Men författaren, barnröntgenologen Caffey, slog inte fast hur de allvarliga skador som barnen i hans undersökning hade drabbats av, hade uppkommit. Kopplingen mellan barnmisshandel och svåra skador var fortfarande okänd. 1953 konstaterade ännu en amerikansk barnröntgenolog, Silverman, att skadorna hade orsakats av våld. Men hur våldet uppkommit var fortfarande en obesvarad fråga. Först 1955 fastslog läkarna Wolley och Evans att de skador som Caffey och Silverman hade upptäckt berodde på vårdnadshavarnas misshandel av barnen. Att föräldrar och andra vårdnadshavare utsatte sina små barn för så kraftig misshandel var en nyhet som fick stor uppmärksamhet i amerikansk media. Kunskapen om indikationer på barnmisshandel spreds till läkarkåren 1961 i ett symposium för barnläkare om barnmisshandel. Symposiet leddes av dr Henry Kempe som senare lanserade begreppet ”The Battered Child Syndrome” i en artikel 1962.24 ”The Battered Child Syndrome” angav en medicinsk definition på barnmisshandel. Nu fick läkare ett syndrom att förhålla sig till när barn med skelett- och hudskador, blödningar i hjärnan eller mjukdelssvullnader kom till sjukhusen. Att dessa skador kunde orsakas av misshandel var därmed klarlagt.25 I Sverige publicerades de första medicinska rapporterna om barnmisshandel i slutet av 1950-talet. De baserades på undersökningar av svårt misshandlade barn som vårdats på sjukhus i Göteborg och Malmö. Hur kontroversiella rönen om barnmisshandel var illustreras av att olika myndigheter hade svårt att acceptera att sjukhusen ställde diagnosen barnmisshandel på dessa barn. På ett barnläkarmöte i Göteborg 1960 drogs riktlinjer upp för hur fall av barnmisshandel skulle bedömas och vilka åtgärder man skulle vidta när sådana fall upptäcktes. Det har hävdats att detta möte bidrog till svenska läkares förmåga att upptäcka barnmiss-handel.26 Det ledde till en ökad registrering av barnmisshandelsfall, vilket påpekades i en artikel i Läkartidningen 1964 av dr Anders Frisk. Artikeln fick fart på debatten i Sverige. Den ledde till att föräldrars rätt att aga sina barn började diskuteras i riksdagen.27 Vid ingången till 1960-talet hade aga förbjudits i skolor och på anstalter. Men föräldrabalken tillät fortfarande att vårdnadshavare agade sina barn. I och med att barnmisshandel hade fått en vetenskaplig medicinsk definition och att flera fall av barnmisshandel hade rönt allmän uppmärksamhet hade riskerna med hård aga blivit kända. År 1966 ändrades föräldrabalken och vårdnadshavares rätt att aga sina barn ströks. Aga sågs inte längre som en uppfostringsmetod utan likställdes med misshandel. Nu föreskrev föräldrabalken endast att föräldrar skulle hålla sina barn ”under erforderlig upp-sikt”.28 Ändringen 1966 innebar inte något totalt förbud mot barnaga. Det ledde till att gränsen mellan vad som var tillåten kroppslig tillrättavisning och vad som var misshandel blev oklar. Därför restes krav på ett totalförbud i ett par riksdagsmotioner 1972.29 Slutligen förbjöds aga i hemmen i föräldrabalken 1979. Det gjordes med följande tillägg: ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”30
20 SOU 1978:10, Barnets rätt 1, Om förbund mot aga. Delbetänkande från Utredningen om barnets rätt, Liber Förlag/Allmänna förl., Stockholm, 1978, s. 13. Hänvisar till Prop 1949:93, s. 100. 21 SOU 1978:10, s. 15. 22 Prop 1957:170, s. 16. Se även Bergenlöv 2009, s. 142. 23 Qvarsebo 2006, s. 79. 24 Kempe, CH., Silverman, F.N., Steele, B.F., Droegemueller, W.& Silver, H.K. ”The Battered Child Syndrome”. Journal of the American Medical Association, 181, 1962, s. 17–24. 25 En utredning om barnmisshandel, Socialstyrelsen, Stockholm, 1969, s. 10–15. 26 En utredning om barnmisshandel, Socialstyrelsen, Stockholm, 1969, s. 15. 27 SOU 2001:18, s. 23. 28 SOU 1978:10, s. 19. 29 SOU 1978:10, s. 20. 30 SOU 2001:18, s. 22.
4.3 Attityder till och bruk av kroppsliga bestraffningar mot barn
Vid olika tidpunkter har det i Sverige gjorts intervju- eller enkätstudier om personers attityder till och bruk av kroppsliga bestraffningar mot barn. Dessa studier visar att det har blivit allt mindre accepterat att aga barn efter ”antiagalagens” tillkomst 1979. Opinionsundersökningar som har gjorts av SIFO och SCB visar att 1965 var drygt hälften av den svenska befolkningen (53 pro-cent) positiv till kroppslig bestraffning av barn. Efter att föräldrabalken hade skrivits om 1966 var 42 procent positiva till kroppslig bestraffning 1968. 1971, åtta år före totalförbudet mot aga, hade siffran sjunkit till 35 procent. År 1981, när agaförbudet hade införts, sade sig 26 procent vara positiva till kroppslig bestraffning av barn. 1994 delades denna uppfattning endast av 11 procent.31 Förmodligen speglar alla dessa undersökningar till viss del vad som har ansetts accepterat vid en viss tid. Det är ändå intressant att notera att aga som uppfostringsmetod saknade stöd hos knappt hälften av den svenska befolkningen 1965. För utredningens del innebär detta att kroppslig bestraffning av barn inte var något självklart vid 1960-talets mitt. Vilka attityder som rådde tidigare är inte undersökt. Opinionsundersökningarna säger inget om hur vanligt det var att barn verkligen blev agade. Men några studier där föräldrar tillfrågats om de har slagit sina barn kan berätta något om detta. Av de få studier som finns kan vi utläsa att aga genom enstaka slag har varit relativt vanligt in på 1960-talet men därefter blivit allt mer sällsynt. Det finns flera problem med att generalisera resultat från dessa undersökningar. Dessa kommenteras nedan i samband med att undersökningarna presenteras. I en långtidsstudie av barn födda 1954 i Solna uppgav 95 procent av barnens mödrar att de någon gång hade slagit sina barn. Alla barn i denna studie hade någon gång under uppväxten blivit slagna av sina föräldrar, enligt föräldrarnas egen uppgift. Föräldrarna uppgav att de slog barnen oftare när de var mindre. 30 procent svarade att de slog sina barn dagligen när barnen var 1–2 år. Efter fyllda tio år utdelade föräldrarna slag mer sällan eller knappt alls. Hårdare kroppslig bestraffning, som i Solnastudien kallades för ”ett kok stryk”, drabbade däremot fler äldre barn. 30–35 procent av barnen i studien fick ett rejält kok stryk minst en gång om året när de var 9–10 år, enligt föräldrarnas uppgift. Studien visade att mödrar slog sina barn oftare än fäder, något som också är känt från internationella historiska undersökningar.32 Solnastudien visar hur arbetarklassen i en förort brukade kroppslig bestraffning. Eftersom attityder och bruk av aga har varierat mellan olika orter och i olika delar av landet, liksom mellan klasser, går det inte att säga att undersökningen speglar situationen för alla barn i Sverige. Enligt den brittiske barndomshistorikern Harry Hendrick har arbetarklassen varit mer benägen att bruka kroppslig bestraffning mot sina barn.33 Överfört på svenska förhållanden ger Solna-studien en bild av agan i den grupp där den var mest förekommande. Efter antiagalagens tillkomst har flera nationella undersökningar om föräldrars inställning till fysisk bestraffning av barn gjorts. Den första genomfördes 1980 och baserades på intervjuer med 1 105 familjer (den så kallade SUSAstudien). En liknande intervjuundersökning genomfördes av Kommittén mot barnmisshandel 2000. Underlaget utgjordes av telefonintervjuer med föräldrar till 1 609 barn. Jämförelser mellan de två undersökningarna visar att fysisk bestraffning var vanligare 1980, då 51,3 procent svarade ja på frågan om de hade använt fysisk bestraffning mot sitt barn det senaste året. År 2000 svarade endast 8,3 procent ja på denna fråga.34 De former av kroppslig bestraffning som föräldrarna sade sig ha använt 1980 var främst att de knuffat, huggit tag i eller ruskat sitt barn hårt (49,4 procent), samt slagit eller klappat till barnet (27,5 procent). Det var däremot sällsynt att föräldrarna 1980 hade kastat saker på barnet (3,6 procent), sparkat, bitit eller slagit med knytnävarna (3,2 procent), slagit barnet med något föremål (2,4 procent), gett barnet ”ett kok stryk” (3,0 procent), hotat med vapen (0,4 procent) samt använt vapen (0,4 procent). År 2000 var svarsfrekvensen färre än en procent på dessa mer ovanliga former av fysisk bestraffning.35 Samtidens fördömande attityder gentemot barnaga kan ha påverkat hur föräldrarna svarade i intervjuerna. Kommittén mot barnmisshandel som har sammanställt jämförelsen mellan SUSAstudien och intervjustudien år 2000, håller dock för troligt att underrapporteringen i de båda studierna inte har varit så omfattande att resultaten är helt missvisande.36 Sammanfattningsvis bekräftar de studier som har gjorts att många barn utsattes för kroppslig bestraffning någon gång under uppväxten på 1950- och 1960-talen, men att det har blivit allt ovanligare med tiden. Det är dock skillnad på engångsföreteelser och på upprepad misshandel. Utredningen om vanvård i den sociala barnavården har valt att fråga intervjupersonerna hur ofta de utsattes för olika former av övergrepp och försummelse.
31 Durrant, Joan E. ”Evaluating the success of Sweden’s corporal punishment ban”. Child Abuse & Neglect, 23(5), 1999, s. 438. 32 SOU 2001:18, s. 41f. Se även Gordon, Linda, Heroes of their own lives: the politics and history of family violence: Boston 1880–1960, Penguin Books, New York, 1989[1988]. 33 Hendrick, Harry, Children, childhood and English society, 1880–1990, Cambridge Univ. Press, Cambridge 1997, s. 22. 34 SOU 2001:18. s. 44. 35 SOU 2001:18. s. 45. 36 SOU 2001:18. s. 45. 4.4 Andra bestraffningsformer
Förutom kroppsaga har andra former av fysisk och psykisk bestraffning använts på institutioner för barn och ungdomar. I detta avsnitt redogörs för de bestraffningar som har beskrivits i stadgor, anvisningar och lagstiftning som reglerat institutionernas verksamhet. På så sätt synliggörs vilka bestraffningar som har varit sanktionerade i lag men också vilka som har varit förbjudna.
4.4.1 Ungdomsinstitutioner
Barn och ungdomar som omhändertagits för så kallad ”vanart”37 kunde placeras på särskilda institutioner. Institutionerna kom under 1900-talet att ändra beteckning flera gånger. Vi har valt samlingsbeteckningen ungdomsinstitutioner i vår framställning. Till en början kallades institutionerna för skyddshem. I den första stadgan för de statliga skyddshemmen från 1937 fanns fyra tillrättavisningsmetoder uppräknade: 1) förlust till större eller mindre del av förut jämlikt 19 § vunna företräden; 2) inskränkning för kortare eller längre tid av de friheter och förmåner, som i allmänhet äro eleverna medgivna; 3) isolering; samt 4) lämplig kroppsaga, given av föreståndaren själv eller annan i hans närvaro38 Kroppsagan har tidigare kommenterats. De andra tillrättavisningsåtgärderna diskuteras i det följande. I fråga om inskränkning av friheter och förmåner var det inte tillåtet att dra in eller minska på elevens matportioner. Att bestraffa genom att inte ge barnen mat var således förbjudet från 1937. Om bestraffningen innebar att man skilde eleven från kamraterna på fritiden fick detta inte pågå längre än sex dagar i sträck.39 Isolering på skyddshem fick inte användas mot elever under 15 år. En elev fick inte hållas isolerad längre än sex dygn i sträck. Upp till tre dagars isolering kunde föreståndaren själv besluta om, men för en längre period krävdes styrelsens ordförandes medgivande. Hur själva isoleringen skulle gå till var strikt reglerat. Isoleringsrummet skulle ha full tillgång till dagsljus. Eleven skulle få ha sina egna kläder på dagen och få läsa, skriva eller ha tillgång till någon form av sysselsättning. Efter två eller tre dygn skulle eleven få vistas ute eller i en annan lokal någon tid varje dag.40 Föreståndaren var skyldig att föra journal över alla bestraffningar som utdelades. Dessa skulle granskas av styrelsen och av skyddshemsinspektören.41
1946 trädde en ny stadga i kraft för skolor som tillhörde barn- och ungdomsvården, som de tidigare skyddshemmen nu kom att kallas. I den nya stadgan nämndes inte aga som tillrättavisningsmedel. Förlust av förmåner, inskränkning av friheter och förmåner samt isolering kvarstod.42 Liksom tidigare fick inskränkning av barnens matportioner inte användas som bestraffning och avskiljande från kamrater fick pågå längst i sex dagar.43 Reglerna för isolering liknade mycket dem i stadgan från 1937. Isolering fick endast tillgripas mot elever som hade fyllt 15 år. En nyhet var att elever under 18 år inte fick hållas isolerade längre än tre dygn. Elever som hade fyllt 18 år kunde hållas isolerade upp till sex dygn. Liksom tidigare krävdes styrelsens ordförandes godkännande för isolering som varade längre än tre dygn. Efter två dygns isolering skulle eleven få vistas utomhus minst en timme varje dag. Om vädret var dåligt skulle han eller hon få vistas i annan lokal minst en timme om dagen.44 De tillrättavisningar som utdelades skulle antecknas i en journal.45 1960, i samband med den nya barnavårdslagen, kom ännu en ny stadga att reglera verksamheten vid ungdomsinstitutionerna som nu hade fått beteckningen ungdomsvårdsskolor. I denna stadga förbjöds kroppslig bestraffning och kränkande behandling, vilket nämndes i ett tidigare avsnitt. De övriga tillrättavisningsformerna från tidigare stadgor kvarstod. Matportionerna fick fortfarande inte indragas eller minskas46 och isolering fick inte äga rum under längre tid än tre dygn om eleven var yngre än 18 år, max sex dygn om eleven var äldre. Till skillnad från tidigare öppnade 1960 års stadga för att barn under 15 år skulle kunna isoleras. Men då krävdes att institutionens rådgivande psykiatriker hade godkänt åtgärden.47 När lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) trädde i kraft 1983 överfördes ungdomsvårdsskolorna till landstingen och kom då att byta namn till hem för vård eller boende med särskild tillsyn, ungdomshem. I yrkeskåren kom de att kallas för § 12-hem. Isolering, eller avskildhet som detta kom att kallas i den nya lagstiftningen, reglerades först i socialtjänstförordningen 1980 och sedan i LVU 1990.48 Tidsgränsen för isolering hade begränsats till 24 timmar. Liksom 1960 års stadga tillåter den nya lagstiftningen att barn under 15 år hålls isolerade. Men för detta krävs ett läkarutlåtande.49
37 Ungefär: moraliskt eller sedligt förfall 38 1 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 39 2 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 40 3 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 41 6 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1937:860) för skyddshemmen. 42 1 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1946:582) för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården. 43 2 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1946:582) för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården. 44 3 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1946:582) för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården. 45 6 mom 20 § Kungl. Maj:ts Stadga (1946:582) för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården. 46 46 § Kungl. Maj:ts Stadga (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna. 47 47 § Kungl. Maj:ts Stadga (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna. 48 Lag (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 49 27 § Socialtjänstförordningen (1981:750); 15 § c Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
4.4.2 Barnhem
Vården i barnhem reglerades i stadgor för barnavårdsanstalter och i föreskrifter från Socialstyrelsen, som var tillsynsmyndighet för barnavårdsanstalterna från och med år 1945. Socialstyrelsen skulle ge föreskrifter för hur vården vid landets barnhem skulle ske.50 I ett nummer av Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor 1948 föreskrev Socialstyrelsen vad som skulle gälla vid behandling av barn på barnavårdsanstalter. Råd och anvisningar hade stor spridning och just detta nummer delades ut till alla anordnare av barnavårdsanstalter.51 Publikationen innehåller inte bara det tidigare nämnda förbudet mot kroppsaga, utan också förbud mot andra bestraffningsformer:
Socialstyrelsen ville göra de som arbetade inom den sociala barnavården uppmärksamma på att dessa bestraffningsmetoder kunde skada barnens psykiska hälsa. Om tvångsduschning skrev Social-styrelsen:
Tvångsduschning – en metod som väl endast tillgripes av mycket inkompetenta, ja sadistiska personer – kan skapa en för lång framtid bestående olust eller fruktan för bad och duschning.53 Förutom uttryckliga förbud varnade Socialstyrelsen för metoder som kunde kränka barnet. Till dessa hörde:
Den enda bestraffningsmetod som Socialstyrelsen samtyckte till var det så kallade ”naturliga straffet”, det vill säga att barnet fick lära genom egna misstag. Som exempel nämns ett barn som trots tillsägelser leker med spisen och till slut bränner sig. I övrigt hävdade Socialstyrelsen att personalen på barnavårdsanstalterna skulle tala barnen till rätta men det skulle inte ske med tjat, gräl, förebråelser och hot.55 Användandet av positiv förstärkning och förmåga att få barnet att känna sig omtyckt kännetecknade en god fostrare. Personalen skulle inge trygghet och behandla barnen med respekt. Social-styrelsen avrådde från handlingar som skulle kunna rubba dessa mål. Som exempel nämndes:
För barnhemmen saknades i lag reglerade bestraffningsformer fram till 1960. Då fanns endast Socialstyrelsens föreskrifter att tillgå. År 1960 kom Kungl. Maj:ts stadga för barnavårdsanstalter. Den förbjöd kroppslig bestraffning och kränkande behandling. Stadgan nämner också isolering. Liksom vid ungdomsinstitutionerna fick isolering inte tillämpas mot barn under 15 år om inte läkare hade lämnat samtycke. På barnhemmen fick barn hållas isolerade högst i tre dygn.
50 21 § Ändring (1945:503) av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Tidigare saknades centraliserad tillsyn över barnavårdsanstalterna som då stod under länsstyrelsernas uppsikt. Se SOU 1944:34. Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Socialvårdskommitténs betänkande (Betänkande IX) s. 190. 51 I övrigt utdelades Råd och anvisningar till samtliga länsstyrelser, landsting, mödrahjälpsnämnder, förste provinsialläkare, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder, fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsassistenter. 52 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 49, Kungl. Socialstyrelsen 1944, s. 10f. 53 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 49, Kungl. Socialstyrelsen 1944, s. 11. 54 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 49, Kungl. Socialstyrelsen 1944, s. 11. 55 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 49, Kungl. Socialstyrelsen 1944, s. 11f. 56 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 49, Kungl. Socialstyrelsen 1944, s. 2?6.
4.5 Sexuella övergrepp
Sexuella övergrepp mot barn har aldrig varit tillåtet. Men lagstiftningen kring sexuella övergrepp har ändå förändrats under den tid som utredningen kartlägger. Fram till 1864 jämställdes sexuellt umgänge med minderårig med våldtäkt.57 Därefter kom sexuella övergrepp mot barn att differentieras i lagstiftningen. Övergreppen fick olika straffvärde bl.a. beroende på barnets ålder och kön.
57 Bergenheim, Åsa, Brottet, offret och förövaren: vetenskapens och det svenska rättsväsendets syn på sexuella övergrepp mot kvinnor och barn 1850–2000, Carlsson, Stockholm 2005, s. 414.
4.5.1 1864–1937
1864 års strafflag reglerade sexualbrott fram till 1937 då en ny lag trädde i kraft. Både 1864 årslag och lagen från 1937 skilde på ”otukt” och ”tukt- och sedlighetssårande handlingar”. Med ”otukt” avsågs brott då det kunde bevisas att den ena partens könsdelar hade vidrört den andra partens kropp. Gick inte detta att bevisa rubricerades brottet som ”tukt- och sedlighetssårande handling” som gav betydligt mildare straff. Eftersom det var svårt att bevisa den beröring som krävdes för otuktsbrott kunde förövare som begått grova sexuella övergrepp mot barn dömas till lindriga straff, menar idéhistorikern Åsa Bergenheim. Hon har studerat det svenska rättsväsendets syn på sexuella övergrepp mot kvinnor och barn.58 I den äldre lagstiftningen fanns ett generellt förbud mot sexuellt umgänge med flickor under 15 år. Sedlighetsbrottet betraktades som mer allvarligt om flickan var yngre än 12 år. För det var straffen hårdare än om hon var mellan 12 och 15 år. Lagen utgick från att offren var flickor och förövarna män. Om offret var en pojke behandlades brottet under den paragraf som gällde homosexualitet. Pojkar betraktades inte som lika oskyldiga i den sexuella umgängeshandlingen som flickor. Straffen för övergrepp på pojkar var därför betydligt mildare.59
58 Bergenheim, 2005, s. 59, 166. 59 Bergenheim, 2005, s. 59.
4.5.2 1937–1965
Med 1937 års lag inkluderades även sexuellt umgänge med pojkar i brottskategorin otukt med underårig. Lagen hade alltså ändrats så att den också synliggjorde och straffade sexuella övergrepp mot pojkar. Men fortfarande gjorde lagen en viss skillnad mellan kvinnliga och manliga offer. Om offret var en flicka utdömdes, liksom tidigare, olika straff beroende på om hon var under 12 år eller mellan 12 och 15 år. För pojkar förekom inte någon sådan straffdifferentiering. Bergenheim har tolkat detta som att lagstiftaren fortfarande menade att flickor tog större skada än pojkar.60 Andra nyheter i 1937 års lag var att den öppnade för att även kvinnor skulle kunna vara förövare samt att barn under 15 år som utsatts för incest var utan skuld till brottet. Tidigare hade incest betraktats som ett brott begånget av både den äldre och yngre parten och båda hade straffats.61
60 Bergenheim, 2005, s. 165. 61 Bergenheim 2005, s. 165f.
4.5.3 1965–1984
En ny brottsbalk trädde i kraft 1965. Bergenheim beskriver den rättspraxis som ledde fram till den nya lagstiftningen som en strävan efter ”att fler sexuella handlingar skulle betraktas som brottsliga, men att färre skulle bedömas som grova.”62 I den nya lagstiftningen tog sig detta uttryck i att den grövre brottskategorin ”otukt med barn” snävades in till ”könsligt umgänge” det vill säga samlag. Övriga sexuella övergrepp mot barn fördes till brottskategorin ”otuktigt beteende” som inte straffades lika hårt. Dessutom ströks den paragraf som stadgade att otukt med barn under tolv år var att betrakta som särskilt allvarligt. Det var inte längre barnets ålder, utan omständigheterna vid brottet som skulle avgöra hur grovt det var.63 Till omständigheterna hörde hur aktivt barnet själv hade varit. Med den psykodynamiska teoribildningens allt större inflytande på barnpsykiatri och barnpsykologi följde en ökad tendens att se barnet som medagerande. Föreställningen om att barn kunde förföra vuxna slog rot på 1950-talet.64
62 Bergenheim 2005, s. 321. 63 Bergenheim 2005, s. 278–282. 64 Bergenheim 2005, s. 282–288, 334.
4.5.4 1984–2005
Sexualbrottslagstiftningen kom att ändras igen 1984. Det hade bakgrund ibland annat hur synen på sexualiteten hade förändrats, kvinnorörelsens och kvinnojourernas framväxt och upptäckten att misshandel och sexuella övergrepp drabbade både kvinnor och barn. Sexualbrott mot barn delades nu in i fyra kategorier; ”sexuellt utnyttjande av underårig”, ”grovt sexuellt utnyttjande av underårig”, ”sexuellt umgänge med barn” samt ”sexuellt ofredande”. Den nya indelningen innebar att straffen skärptes för de brott som föll under ”grovt sexuellt utnyttjande av underårig” som tidigare hade räknats till ”otukt”. Dessutom kunde handlingar som inte inbegrep beröring, till exempel pornografisk fotografering av barn, nu klassas som brott. De föll då under kategorin ”sexuellt ofred-ande”.65 1980 hade produktion och spridning av barnpornografiskt material kriminaliserats. 1999 kom även innehav av barnpornografi att definieras som brottslig handling. Båda brottsrubriceringarna krävde grundlagsförändringar eftersom produktion och innehav dessförinnan skyddades av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfri-hetsförordningen.66 Under 1990-talet gjordes vissa ändringar av sexualbrottslagstiftningen bland annat ströks kategorin ”sexuellt umgänge med barn” 1994. Barnets delaktighet eller frivillighet skulle inte vägas in i bedömningen av brottet. Istället kom allt sexuellt umgänge med barn att betraktas som ett utnyttjande och dessa handlingar rubricerades istället som ”sexuellt utnyttjande av underårig” eller ”grovt sexuellt utnyttjande av underårig”. Preskriptionstiden för vissa sexualbrott mot barn förlängdes. Den skulle börja löpa först när barnet hade fyllt 15 år. I dag har denna ålder höjts till 18 år. Nu gäller följande preskriptionstider: 10 år för våldtäkt, 15 år för grov våldtäkt, 10 år för sexuellt utnyttjande av underårig, 10 år för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och 5 år för sexuellt ofredande.67 I den senaste sexualbrottslagstiftningen har man skilt på sexualbrott mot vuxna och sexualbrott mot barn. Där finns båda brottsrubriceringarna ”våldtäkt” och ”våldtäkt mot barn”. För det senare brottet behöver varken våld, hot eller tvång ha använts. Lagstiftaren menar att sexuella övergrepp mot barn alltid innebär psykiskt våld och en ytterst allvarlig kränkning av barns integritet.68
65 Bergenheim 2005, s. 351f. 66 SOU 2007:54. Barnet i fokus. En skärpt lagstiftning mot barnpornografi. Betänkande av 2005 års barnpornografiutredning, Stockholm 2007, s. 74–75. 67 Bergenheim 2005, s. 353f. 68 Bergenheim 2005, s. 353f.
4.6 Sammanfattning 4.6.1 Lagstiftningens och föreskrifternas betydelse för utredningen
För vår utredning leder genomgången av lagstiftningen fram till att all kroppsaga som intervjupersoner vittnat om på skyddshem/ungdomsvårdsskolor saknade stöd i lagstiftningen efter 1946. De som agades på barnavårdsanstalter efter 1948 utsattes för behandling som socialstyrelsen uttryckligen hade förbjudit. All aga på ungdomsvårdsskolor och andra barnavårdsanstalter var förbjudna handlingar efter 1960. Intervjupersoner som har berättat att de agades av barnavårdsnämnden efter 1942 utsattes för behandling som saknade stöd i lagstiftningen. Detsamma gäller barn som fick utstå aga i fosterhem efter 1966. Barn som fick lättare handgripliga tillrättavisningar i fosterhem efter 1979 utsattes för brottsliga handlingar. När det gäller ungdomsinstitutioner är det viktigt att notera att nedskärningar eller indragning av måltider aldrig har varit ett tillåtet uppfostringsmedel. Isolering har varit sanktionerat i stadgor och lagar, men strikt reglerat. Sex dygn har varit den längst tillåtna isoleringen. Över tid har stadgorna och lagarna begränsat hur länge ung-domarna har fått hållas isolerade. Från 1946 fick ungdomar under 18 år hållas isolerade max tre dygn. Sedan revideringen av LVU 1990 gäller att ungdomar inte får hållas isolerade längre än 24 timmar. I dag är också isoleringen kringgärdad av stränga bestämmelser om tillsyn av den unge. Sedan 1937 har lagen krävt att de flesta bestraffningar skulle antecknas i journaler som skulle kunna granskas av institutionens styrelse eller tillsynsmyndighet. Bestraffningar har under hela perioden inte fått medföra men för ungdomarnas hälsa. Barn som har agats på barnhem efter 1948 utsattes för behandling som var förbjuden enligt Socialstyrelsens föreskrifter. På barn-hemmen var det heller inte tillåtet att isolera, kall- eller tvångsduscha barnen, dra in måltider eller använda tvångsmatning efter 1948. Sådan behandling var illegitim även om den inte var brottslig i juridisk mening. Isolering på barnhem har varit reglerad i lagstiftningen sedan 1960. Barn över 15 år som varit isolerade i längre än tre dygn på barnhem har utsatts för oacceptabla handlingar. De flesta sexuella övergrepp mot barn har under utredningens undersökningsperiod varit brottsliga handlingar. Med tiden har fler handlingar kommit att betraktas som straffvärda sexuella övergrepp. Ett sådant är produktion och spridning av barnpornografiskt material som klassades som brott 1980. 1999 kriminaliserades även innehav av sådant material.
|