Vårdnads & Umgängeslagar

1.Utredningens bakgrund, uppdrag, organisation och avgränsningar

1.1 Bakgrund

I november 2005 sändes TV-dokumentären ”Stulen Barndom”, där sex medelålders män berättade om sin tid på ett av Sveriges alla barnhem. De berättade bland annat om systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Tidigare hade några organisationer och enskilda uppvaktat dåvarande folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson och framfört liknande erfarenheter.

Som en följd av diskussionen som uppstod fick Socialstyrelsen i december 2005 regeringens uppdrag att bland annat bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården under åren 1950–1980. I slutet av mars 2006 lämnade Socialstyrelsen sin rapport. Den beskrev att det hade förekommit kränkningar, övergrepp och vanvård på institutioner i Sverige, men det gick inte att bedöma omfattningen av dessa.1

Även i Norge hade förhållandena på olika barnhem och institutioner undersökts. De norska studierna hade inte heller kunnat beskriva omfattningen av missförhållanden med stöd av tillgänglig dokumentation och forskning. Däremot visade de norska erfarenheterna att det genom att intervjua före detta barnhemsbarn gick att sammanställa och systematisera missförhållandena och koppla dem till namngivna institutioner.

Socialstyrelsen föreslog i sin rapport att regeringen skulle tillsätta en oberoende kommitté eller myndighet för att granska övergrepp och vanvård i institutioner och familjehem inom den sociala barnavården.

Regeringen beslutade den 21 juni 2006 att utredningen om vanvård i den sociala barnavården skulle tillsättas.

1 Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950–1980? Socialstyrelsen, 2006.

1.2 Uppdraget

Utredningens direktiv finns som bilaga 1. Sammanfattningsvis innebär uppdraget att utredningen ska granska allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem inom den sociala barnavården.

Den sociala barnavården avgränsas i direktiven genom hänvisning till de lagar som gällde vid olika tidpunkter; barnavårdslagen (1924:361, 1960:97), socialtjänstlagen (1980:620, 2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredningen har därutöver haft kontakt med några få personer som placerades innan 1924 års barnavårdslag trädde i kraft.

Utredaren ska bjuda in till intervjuer som kan kompletteras med studier av arkivmaterial. I anslutning till intervjuerna ska det erbjudas psykologiskt stöd. Det ska finnas beredskap för att ta emot samtal från drabbade per telefon. Personal vid institutioner och fosterhem som har erfarenhet av vanvård ska också bjudas in.

Utredaren ska dokumentera vad som framkommer vid intervjuerna och från eventuellt arkivmaterial. Utredaren ska i en rapport sammanställa och dokumentera de erfarenheter som framkommer på ett sådant sätt att de kan bidra till att liknande förhållanden inom den sociala barnavården kan undvikas i framtiden.2 3

I direktiven framhålls också upprättelseperspektivet. ”Syftet med uppdraget är en rapport som dels skall ge upprättelse åt de drabbade, dels ge lärdom för framtiden.”4

2 Dir. 2006:75.

3 Dir 2007:167, Tilläggsdirektiv 6 december 2007.

4 Dir. 2006:75, s. 5.

1.3 Målgrupp

Fram till den 1 mars 2009 präglades utredningens planering av osäkerhet om hur många som skulle anmäla sig till intervju. Den första mars 2009 upphörde anmälningstiden. Sammanlagt kom 1 030 personer att anmäla sig. Det innebar att de sista intervjuerna bokades in till slutet av februari 2011.

Osäkerheten om målgruppens storlek medförde också att regeringen redan i direktiven 2006 krävde att utredaren i en delrapport senast den 1 oktober 2007 skulle redovisa hur arbetet fortskred. Detta gjordes och därefter förlängdes utredningstiden.

Minst 250 000 barn har någon gång varit i institution eller fosterhem

Forskarna Marie Sallnäs och Bo Vinnerljung gjorde 2006 en beräkning av hur många som någon gång varit placerade i institutioner inom den sociala barnavården. Beräkningen finns återgiven i sin helhet i Socialstyrelsens rapport 2006.5 Forskarna hade då beräknat att minst 100 000 barn hade varit placerade i institution någon gång under tidsperioden 1950–1980. Minst lika många hade varit placerade i fosterhem.

Vår utredning har andra tidsgränser både bakåt och framåt. Bakåt i tiden omfattar utredningen alla nu levande och framåt begränsas den av preskriptionstiderna, som är olika beroende på vilket brott det gäller. 6 I praktiken har utredningen intervjuat personer som varit placerade från tidigt 1920-tal till sent 1990-tal.

Sallnäs och Vinnerljungs underlag har utgjort grunden för vår beräkning av målgruppens storlek. Jämfört med Socialstyrelsens rapport har vår utredning en utökad tidsperiod. Därför har vi gjort bedömningen att fler barn, minst 250 000, varit placerade i fosterhem eller institution någon gång under tiden 1920–1995.

I gruppen med 250 000 placerade barn finns det stora skillnader. En del har varit placerade några dagar, andra har vuxit upp i fosterhem eller på institution. Utredningen har kontakt med drygt 1 000 personer som ska intervjuas innan arbetet är klart. Två förhållanden som kan synas självklara bör ändå påpekas: Utredningen är för det första inte representativ för hur samhällsvårdade barn i allmänhet haft det under sin placering och för det andra går det inte i efterhand att få fram antal eller andel av de placerade som vanvårdats. Det senare konstaterades redan i Socialstyrelsens rapport.

5 Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950–1980? Socialstyrelsen 2006.

6 I kapitlet om Vanvård ur ett historiskt perspektiv redogörs för preskriptionstiderna för sexuella övergrepp. I övrigt hänvisas till brottsbalkens bestämmelser om preskriptionstider för olika brott.

1.3.1 Målgruppens avgränsningar – vilka personer intervjuas?

Vanvårdad inom den sociala barnavården

Granskningen gäller personer som vårdats inom den sociala barnavården. De ska också ha varit utsatta för vanvård eller övergrepp. Med stöd i utredningens direktiv formulerades inbjudan till intervju så här:

”Du som varit placerad av den sociala barnavården i fosterhem, barnhem eller andra institutioner, och

anser att du blivit vanvårdad och utsatt för övergrepp och/eller försummelse, fysiskt och/eller psykiskt under den tiden du varit placerad, och är minst 18 år och vars vård är avslutad och eventuella brott preskriberade, och vill berätta din historia, är välkommen att anmäla dig till intervju.

Du som har arbetat på institution eller varit fosterförälder och vill berätta om dina erfarenheter av vanvård, är också välkommen att anmäla dig till intervju.”7

Redan vid anmälan har vi gjort en preliminär bedömning om personen ifråga tillhör målgruppen. Berättar personen som ringer att det förekom vanvård, övergrepp eller försummelse kvalificerar det för att accepteras som intervjuperson.

När det gäller definitionen av vanvård för vi ett utförligt resonemang i kapitel 5.

Vanvårdad utanför den sociala barnavården

Det har förekommit att personer kontaktat utredningen för att berätta om vanvård på sjukhus, barn- eller vuxenpsykiatriska kliniker, vanvård i hemmet av adoptivföräldrar eller av ”fosterföräldrar” i privata placeringar. Att dokumentera sådan vanvård ligger utanför utredningens uppdrag.

Att utreda erfarenheter av vad som upplevts som orättvisa domslut, stigmatiserande läkarutlåtanden i sjukvården och orättfärdiga omhändertagandebeslut i socialtjänsten, ligger också vid sidan av uppdraget.

Utredningen ska inte granska skälen för omhändertagandet, eller om själva omhändertagandet var motiverat. Samma sak gäller de beslut om hemtagning av barn från fosterhem eller institution som fattats av den sociala barnavården.

Adopterade

Utredningen har fram till början av 2009 intervjuat 15 personer som blivit placerade i fosterhem och sedan adopterats av sina fosterföräldrar. Intervjupersonerna har berättat om övergrepp och vanvård. I åtta av dessa intervjuer finns det minnen av vanvård från tiden då intervjupersonerna var fosterbarn, dvs. före adoptionen. Dessa har redovisats bland de 404 intervjuerna i resultatsammanställningen. I några, icke redovisade fall, saknas minnen av tiden före adoptionen, men det finns allvarliga övergrepp från föräldrarna som inträffat senare.

Kontakt för annans räkning

Det har hänt att personer kontaktat utredningen för någon annans räkning. Det kan handla om egna omhändertagna barn, syskon eller partner. Då har vi gett beskedet att bara den som själv är drabbad kan anmäla sig till utredningen och få en intervjutid. Det har att göra med att vi har velat vara helt säkra på att personen ifråga helt frivilligt anmält sig till intervju och tänkt igenom vad det kan innebära.

Anställda

Av direktiven framgår att ”personer som har arbetat vid dessa institutioner också kan ha viktig information och bör därför också omfattas av uppdraget.”

I de fall före detta personal har kontaktat utredningen har de intervjuats inom ramen för utredningsuppdraget. Deras uppgifter redovisas i särskild ordning i slutrapporten.

Finska krigsbarn

När det gäller gruppen finska krigsbarn som i stort antal togs emot i svenska familjer under andra världskriget fanns det från början inte uttryckliga regler om att de sociala myndigheterna skulle godkänna hemmen. Visserligen hade Statens inspektör för fattigvård och barnavård i ett brev till hjälpkommittén redan 1942 hävdat att de barn som bereddes vård i barnhem eller enskilda hem i Sverige i princip var att betrakta som fosterbarn enligt svensk lag. Men det var först 1944, i samband med hastigt påkomna och stora barntransporter, som det blev angeläget för staten att kontrollera tillstånd vid barn-hem och internat.8

Under vinter- och fortsättningskriget flyttades många barn från Finland till de skandinaviska länderna, de flesta till Sverige. Av de 70 000 barn som sändes till Sverige återvände 55 000 till sitt hemland efter krigets slut.

Under vinterkriget var det Centrala Finlandshjälpen och Nordiska hjälpcentralen som organiserade barnförflyttningarna. De båda organisationerna bildades i december 1939 när kriget brutit ut. Den svenska organisationens uppgift var att ta emot de finska barnen i Sverige samt att ordna med bostad. Under vinterkriget var det bara friska barn som fick resa till Sverige, varför inga barnhem eller sjuk-hem upprättades. Den finska organisationens uppgift var att göra ett urval av de barn som fick åka. Barn under tolv år fick resa till Sverige under vinterkriget. De barn som var under tre år skulle resa med sina mödrar.

Under fortsättningskriget var det Hjälpkommittén för Finlands Barn och Socialministeriets barnförflyttningskommitté som ansvarade för förflyttningarna. Hjälpkommitténs uppgift var att ta emot friska och sjuka barn. De friska placerades till stor del i enskilda hem men en del barn placerades på barnhem. De sjuka barnen skulle behandlas och placerades på sjukhus. 9

Vår tolkning av skeendet innebär att om placeringen av ett krigsbarn skedde efter 1944 skulle barnavårdsnämnden godkänna de mottagande hemmen. Således omfattas erfarenheter av vanvård i dessa hem av utredningens uppdrag.

Kön, etniskt ursprung och funktionshinder

I direktiven framhålls särskilda förhållanden som utredningen ska granska. ”Rapporten skall beskriva om vanvården och övergreppen skiljt sig åt för flickor och pojkar beroende på bl.a. ålder, etniskt ursprung eller funktionshinder.”10

Under intervjun frågar vi om funktionshinder och om intervjupersonen tillhör några av de svenska minoriteterna11 eller är invandrare. När det gäller funktionshinder vill vi betona att direktiven tolkats så att det gäller sådana funktionshinder som intervjupersonen hade som barn och som eventuellt kan ha påverkat behandlingen inom den sociala barnavården.

Ansvarsfrågor och ekonomisk kompensation

Regeringen har i direktiven varit mycket tydlig vad gäller ansvarsfrågor och ekonomisk kompensation: ”I uppdraget ingår inte att överväga eventuella ansvarsfrågor i det enskilda fallet eller ekonomisk kompensation till drabbade.”12

Utredningen antecknar de namn på förövare som intervjupersonerna uppger, men utreder inte skuld- och ansvarsförhållanden i fosterhem eller institutioner som rör enskilda individer.

Inga frågor ställs i intervjuer eller i anmälan kring krav på ekonomisk kompensation.

7 Webbsida, www.sou.gov.se/vanvard

8 Rossi, Tapani, Räddade till livet: om en stor svensk hjälpinsats för Finlands barn 1939–1949, Tapani Rossi, Höör, 2008.

9 Innala, Elin, Finska krigsbarn, Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap, C-uppsats, Luleå, 2006.

10 Dir. 2006:75.

11 De svenska minoriteterna är samer, romer, tornedalingar, sverigefinnar och judar. Prop. 2008/09:158 Från erkännande till egenmakt. Regeringens strategi för de nationella minoriteterna.

12 Dir. 2006:75.

1.4 Informationsinsatser

Inledande informationsinsatser

Utredningens hemsida har sedan hösten 2006 innehållit information om hur man anmäler sig till intervju.13 Dessutom kunde den som var intresserad där ta del av kontaktuppgifter, direktiv, den första delrapporten, rapporter från utredningar i Norge, uppgifter om expertgrupp, referensgrupp etc. Inledningsvis spreds också information om utredningen och möjligheten att bli intervjuad främst genom de föreningar som finns representerade i utredningens referensgrupp samt via utredningens hemsida.

Den delrapport som lämnades under hösten 2007 med preliminära resultat från ett 60-tal intervjuer och uppmärksamheten kring detta kan också sägas ha bidragit till informationsspridning.

Informationskampanj

Hösten 2008 fastställdes den 1 mars 2009 som slutdatum för att anmäla sig till intervju. I den första delrapporten hade utredningen aviserat att en informationskampanj bör pågå i cirka sex månader för att få genomslag och nå alla intresserade.

Informationskampanjen genomfördes med hjälp av en externt anlitad PR-byrå och den inriktades på att nå både eventuella intervjupersoner och personer i deras närhet, som exempelvis vårdpersonal, socialsekreterare, kommunanställda och bekanta.

Pressmeddelandet som skickades ut den 15 oktober 2008 med information om sista anmälningsdatum, resulterade i flera radio- och TV-intervjuer, intervjuer i och/eller artiklar i de flesta landsortstidningarna samt notiser på många hemsidor.

En separat webbsida skapades där allmänheten fick hämta information i form av affischer och banners som de kunde sprida vidare. Från utredningen sändes ett brev till chefer för vård- och omsorg eller motsvarande i varje kommun med en uppmaning om att föra informationen vidare till sina anställda som kan tänkas träffa presumtiva intervjupersoner. Utredningen har också satt in annonser i tidningar och tidskrifter med social anknytning eller som når anställda i dessa verksamheter.

Föreläsningar, artiklar och framträdanden i media

Utredaren och sekretariatet har varit representerade i flera olika offentliga sammanhang, föreläst om utredningsarbetet på konferenser och seminarier, årsmöten, etc. Media har ägnat utredningen stor uppmärksamhet. Artiklar har publicerats i både rikspress och landsortspress och framträdanden i radio och TV har förekommit flera gånger under utredningstiden.

Har vi nått alla?

Utredningen får enligt direktiven inte söka upp berörda personer. Deltagandet vid intervju ska vara helt frivilligt. Det är troligt att det finns personer som fortfarande inte känner till utredningens arbete och som skulle vilja bli intervjuade. Det kan också finnas personer som känner till utredningen men som av olika skäl inte vill bli intervjuade. Den 1 mars 2009, sista anmälningsdagen till intervju, hade över 1 000 personer anmält sig.

Varje gång utredningen får uppmärksamhet i massmedia har nya personer hört av sig och önskat bli intervjuade. Det gällde särskilt efter delrapport 1 (2007) och under informationskampanjen hösten 2008. Sannolikt kommer det att upprepas även när denna delrapport presenteras.

Det blir, en fråga för socialdepartementet att ta ställning till om, och i så fall hur, personer som anmält sig för sent ska intervjuas.

13 www.sou.gov.se/vanvard

1.5 Utredningens sekretess

Utredningens uppgifter om enskilds personliga förhållanden omfattas av sekretess enligt Sekretessförordningens 3 §. Inga uppgifter om vilka personer som intervjuats eller ska intervjuas av utredningen har fått lämnas ut. Det har bl.a. också inneburit att ärendehanteringssystemet och databasen fått byggas utanför Regeringskansliets datanät. Utredningen har via extern konsult upphandlat egna system med hög säkerhet.

Alla upprättade och inkomna handlingar som rör enskilda intervjupersoner, inklusive ljudupptagningar från intervjuerna, har antingen sparats digitalt i låsta filer, förvarats i kassaskåp eller i låst säkerhetsklassat utrymme under utredningstiden. De ska arkiveras sedan utredningen avslutats och är sekretessbelagda i 70 år.

All korrespondens som innehåller uppgifter om enskilds personliga förhållanden har skett via rekommenderad post. Inga uppgifter som rör individs personliga förhållanden har kommunicerats via e-post om inte intervjupersonen uttryckligen önskat det.

Intervjupersonerna är garanterade att de inte ska kunna identifieras i någon av utredningens rapporter.

1.6 Psykologiskt stöd för intervjupersoner

Erfarenheterna från bl.a. de norska granskningarna visade att intervjuerna kan väcka till liv känslor som är förknippade med de svåra upplevelser som intervjun berör. Frågan om att erbjuda psykologiskt stöd till de intervjupersoner som så önskar togs därför upp redan i direktiven till utredningen.

Inledningsvis diskuterade vi hur det psykologiska stödet skulle utformas. Utredningen hade kontakt med en av de psykologer som deltagit i den första granskningen av barnhem och specialskolor i Norge och som skedde i Bergen.14 Det gjordes också en utvärdering av den första utredningen i Bergen. Den blev också viktig för vår planering.15

De norska erfarenheterna pekade på att man borde, i nära anslutning till intervjuerna och med kort varsel, kunna erbjuda en serie stödsamtal.

Vi tog ställning för att stödsamtalen skulle utföras av legitimerade psykoterapeuter. Eftersom utredningen inte bedriver hälso och sjukvård, bör den inte göra psykologiska behovsbedömningar. Stödet blev därför ett erbjudande till alla intervjuade.

Vi gjorde också sonderingar med experter inom hälso- och sjukvård, i socialdepartementet och inom Sveriges Kommuner och Landsting. Alla gjorde bedömningen att samhällets hälso- och sjukvård (läs landstingen) inte kunde klara kraven på tillgänglighet på ett tillfredsställande sätt. För att undvika en långdragen process om ansvar för stödsamtal till tidigare vanvårdade blev det nödvändigt för utredningen att både finansiera och upphandla tjänsten.

Uppdraget att tillhandahålla psykologiskt stöd till intervjupersonerna gick till Förbundet S:t Lukas, som erbjuder ett nätverk av legitimerade psykoterapeuter över hela landet. Antalet stödsamtal begränsades till åtta med syfte att bearbeta det som kom upp vid intervjun.

14 Skjerve, Jan, ”Granskning av barnevernsinstitusjoner i Bergen”, Norges barnevern nr 1, 2005.

15 Dyregrov, Atle & Heltne, Unni, Barnehjemsgranskning og mediefokusering ? deltagarnes opplevelser og vurderingar, Rapport fra Senter for Krisepsykologi, Bergen 2004.

1.7 Utredningens organisation

Till sekretariatet rekryterades personal med erfarenhet från journalistik, tidigare utredningsarbete, socialt arbete, psykoterapi och behandling. Teamen sattes samman så att en man och en kvinna till största del skulle intervjua tillsammans. Från början fanns ett intervjuteam. Efter den första delrapporten hösten 2007 anställdes ytterligare ett.

En forskare med inriktning på historia och fosterbarnsvård rekryterades tidigt för att främst förstärka utredningens forskningsmässiga kompetens och arbetet med arkivfrågor.

Utredningens arbete medför omfattande administrativa arbetsuppgifter omkring anmälan, genomförande av intervjuer, dokumentation, råd och stöd per telefon och reseadministration mm. Utredningen hade från och med 2007 en assistent. Det utökades med en person våren 2008, som också kom att ansvara för utredningens informationsinsats inför att möjligheten att anmäla sig till intervju skulle stängas. Under våren 2009 anställdes en arkivarie för att förstärka utredningens insamlande och analys av arkivmaterial.

Handledning för sekretariatet

Intervjuarbetet innebär stora känslomässiga påfrestningar för de anställda i sekretariatet. Därför bedömdes det som angeläget med professionell hjälp när det gällde att förstå och bearbeta informationen från intervjupersonerna.

Känslomässigt krävande arbetsuppgifter ställer även krav på att medarbetarna tillåts bearbeta inbördes relationer. Det har också varit handledarens uppgift att hjälpa till med detta. Sekretariatet har fått handledning av samma handledare på både grupp- och individnivå. Handledningen startade efter cirka ett år och har sedan dess förekommit vid ett par tillfällen i månaden.

Expertgrupp

Expertgruppens uppgift har främst varit att ge utredningen råd och stöd om metodfrågor, avgränsningar och etik i utredningsarbetet.

Expertgruppen består av sex personer, varav fem är forskare från barn- och ungdomspsykiatri, barns behov och rättigheter, socialt arbete samt historia. En är arkivarie. Möten med expertgruppen har skett tre till fyra gånger per år.

Referensgrupp

De senaste åren har flera intressegrupper skapats kring vanvård i den sociala barna- och ungdomsvården. Krav och påtryckningar från dessa grupper har också varit en del av bakgrunden till utredningen. För att hålla en kontinuerlig kontakt med dessa intressen bildades en referensgrupp med representanter för Föreningen Samhällets styvbarn, Föreningen Stulen barndom, Resandefolket Romanoa Riksförbund och Kvinnoföreningen för Romni.

Referensgruppens medlemmar har främst till uppgift att förmedla sina respektive medlemmars krav, behov och intressen till utredningen. De har också varit aktiva när det gällt att uppmuntra sina medlemmar att anmäla sig till utredningens intervjuer. Möten med referensgruppen har skett tre till fyra gånger per år.

1.8 Studiebesök i Norge och Irland

För att tillvarata erfarenheter av liknande utredningar företogs två studieresor. Våren 2007 reste sekretariatet till Stavanger och sammanträffade med representanter för den utredning som hade gjorts där i fylkesmannens regi.

Våren 2008 reste sekretariatet till Dublin för att träffa de två irländska utredningarna som kartlagt omfattningen av övergrepp och försummelser som förekommit i katolska barnhem.

Utredningen har också inhämtat information från det norska nationella kompetenscentret ”Projekt Oppreisning” vid ett besök i Stockholm hösten 2009.